En presentation av spelet Go publicerad i Mensas medlemstidning Legatus Mensae (2018 nummer 2). Del 1, historik och regler.

Originalartikeln kan du ladda ned här.

”… If there are sentient beings on other planets, then they play Go.” 

- Emanuel Lasker, världsmästare i schack

Go har kallats för världens svåraste spel men har samtidigt väldigt enkla regler. Det tar bara några minuter att sätta sig in i grunderna och komma igång. Sedan kan man studera det resten av sitt liv utan att bli fullärd.

Detta är den första av en serie artiklar om brädspelet Go. Denna artikeln introducerar spelet och reglerna, senare kommer det handla om strategi och hur man räknar poäng, historik, och den moderna utvecklingen med influenser från AI-baserade program. För intresserade som skall på årsmötet i Linköping så kommer det också hållas ett föredrag på lördagen med efterföljande chans att prova på att spela.

Spelet har funnits i minst 2500 år, eventuellt så länge som 4000 år och kommer ursprungligen från Kina (där det kallas för Weiqi). Det vidareutvecklades sedan i Korea och Japan (där det kallas Baduk och Igo) till den form som spelas idag.

I gamla Kina var Go en av fyra färdigheter som en kultiverad gentleman skulle behärska. I Japan fick spelet ett ordentligt uppsving när det under Tokugawa-shogunatet i början av 1600-talet instiftades flera statsfinansierade skolor för spelet.

 Det har aldrig åtnjutit samma popularitet i Väst, men på senare år har intresset stigit. Kända västerländska spelare i inkluderar bland andra Albert Einstein, Alan Turing, Sergey Brin, Bill Gates, Rod Stewart och David Lee Roth.

Go spelas av två personer som turas om att lägga ut svarta och vita spelpjäser, så kallade stenar, på spelplanen. Denna består av ett rutnät av 19x19 linjer och stenarna placeras på lediga skärningspunkter. I huvudsak kan man säga att spelet går ut på att kontrollera en större del av spelplanen än motståndaren vid spelets slut. Detta sker genom att försöka omringa tomma områden så motståndaren inte kan spela där, samt att omringa motståndaren. Samtidigt måste man undgå att själv bli omringad.

Det kinesiska namnet weiqi kan ungefärligt översättas med ”det omringande spelet”.

Reglerna är enkla men spelet blir komplext för att det är en stor spelplan. Det har uppskattats att det finns minst 2 x 10 ¹⁷⁰ möjliga korrekta positioner i Go, att jämföra med schack som har runt 10⁴³.  Det är till följd av detta som det fram till för ett par år sedan inte fanns några datorprogram som kunde mäta sig med de bästa mänskliga spelarna. De vanliga angreppssätten med att helt enkelt räkna många drag framåt fungerade inte.

2015 kom ett datorprogram kallat AlphaGo baserat på AI-teknik som kunde utmana de bästa spelarna. Det nya var att programmet inte försökte räkna ut alla möjliga positioner utan tränades att känna igen bra och dåliga situationer så det kunde prioritera vilka det skulle undersöka närmare.

För att göra spelet enklare att lära sig startar man ofta med spelplaner om 9x9 eller 13x13 linjer, men det är på det fullstora som spelet verkligen kommer till sin rätt. På de mindre brädena är det mer taktik, medan det stora kräver mer strategi.

Spelpjäserna, som kallas stenar, placeras på tomma skärningspunkterna mellan två linjer. Det är även tillåtet att placera stenarna där linjerna möts längs kanterna och i hörnen. En sten som lagts flyttas aldrig, men kan fångas av motståndaren och tas då bort från brädet.

 Man säger att en sten lever om den har en eller flera linjer som sträcker sig ut från den. Dessa kallas friheter. Skulle den omringas helt av motståndarens stenar så dör den och tas av brädet. När en sten endast har en frihet säger man att den är i atari.

Tre olika exempel på vita stenar som alla är i atari. Kryssen visar den enda kvarstående friheten för varje sten.

Om svart spelar på skärningspunkterna markerade med kryss i föregående bild så förlorar de vita stenarna sin sista frihet och tas bort från brädet. Efteråt ser de tre situationerna ut som på denna bild.

När en sten är på väg att omringas kan man ge den mer friheter genom att lägga fler stenar bredvid den och på så vis skapa en grupp. Dessa delar på friheter.

Ett exempel på hur vit genom att lägga en sten bredvid en sten som befann sig i atari skapar en grupp. De tre kryssen visar de tre friheterna som gruppen har.

Om svart längre fram i spelet lyckas lägga stenar på alla tre friheterna som visades i föregående bild så är de två vita stenarna helt omringade och utan friheter. Båda två tas då bort och brädet ser ut så här.

Det finns två begränsningar för var det är tillåtet att placera en sten.

För det första: Man får inte lägga en sten så att den själv eller en egen grupp blir utan friheter, såvida den inte samtidigt tar bort den sista friheten för en av motståndarens stenar. De tas därmed bort vilket skapar en frihet.

Vit har här bara en frihet kvar för sin grupp. Vit får inte spela där eftersom han då tar bort sin sista frihet för den gruppen. När däremot svart spelar där så tas vits sista frihet bort och då tas de vita stenarna bort. Därmed så är det ett tillåtet drag för svart, för genom sitt drag skapar svart nya friheter åt sig själv.

Efteråt ser det ut så här.

För det andra: Man får inte göra ett drag som gör att brädets ser likadant ut som det gjorde ett drag innan. Syftet med detta är att hindra att det uppstår situationer där spelarna kan fortsätta att upprepa samma drag i evighet. Detta kallas för ko-regeln.

Illustration av ko-regeln. Om svart spelar på den markerade positionen så ändras situationen till:

Om vit kunde spela på den markerade positionen här så ser uppställningen ut som innan igen. Ko-regeln hindrar alltså detta. Vit måste istället spela någon annanstans först, vilket ger svart en chans att fylla i den svaga punkten om han så önskar.

Men hur hindrar man då motståndaren från att omringa dina formationer och döda dina stenar? Genom att skapa grupper som har två separata friheter. På nästa bild visas en vit grupp som har två friheter kvar. (Dessa kallas för övrigt för ögon).

 För att svart skall döda gruppen måsta båda friheterna fyllas igen. Eftersom de är åtskilda går inte detta. Svart får inte lägga en sten på någon av platserna eftersom det innebär självmord. En sådan här formation är alltså säker och något man eftersträvar att bygga.

Ett vanligt parti utan handikapp börjar med att svart lägger en sten på ett tomt bräde. Sedan följer vit, och så turas man om. Målet är att kontrollera så mycket territorier som möjligt, genom att omringa tomma skärningspunkter och motståndarens stenar med sina egna stenar. Spelet fortsätter tills båda spelarna passar i följd, det vill säga står över ett drag för att de inte längre ser något drag som för spelet framåt.

Detta är grunderna i Go. Nästa artikel kommer behandla hur man räknar poäng, och olika strategier i spelet. Till dess kan du fundera över ett par klassiska problemställningar. Svaren kommer i nästa artikel.

Problem 1:

Det är svarts drag. Var måste svart spela för att i förlängningen kunna döda alla vita stenar?

Problem 2:

Det är svarts drag. Var ska svart spela för att i förlängningen fånga gruppen med de fem vita stenarna?

Vill du läsa nästa del i serien? Skriv upp dig för vårt nyhetsbrev här så får du reda på när den publiceras!

Ladda ned artikeln som PDF här.